Miljöforskning

Under de gångna åren har betänkligheterna över de potentiella miljöriskerna med tillverkning och användning av nanomaterial ökat. Hur bidrar den EU-finansierade forskningen till att bemöta dessa betänkligheter?

Nanomaterialens unika egenskaper innebär en utmaning för forskare som arbetar med att bedöma deras miljörisker. Att analysera nanomaterialens miljöfaror är en komplicerad uppgift som täcker många olika vetenskapliga specialområden.

För att utföra en robust och tillförlitlig miljöriskbedömning måste forskarna sammanställa information som är relevant för de olika stadierna av ett nanomaterials hela livscykel, från produktionen hela vägen till materialets återvinning eller bortskaffande.

I detta ingår

  • information för att karakterisera ett nanomaterials fysikalisk-kemiska egenskaper,
  • insikter om var nanomaterialet hamnar i miljön,
  • förståelse av vilka organismer som exponeras för nanomaterialet,
  • förutsägelser om hur vatten, jord och sediment exponeras för nanomaterialet,
  • kunskap om huruvida nanomaterialen omvandlas sedan de hamnat i miljön, och i så fall hur, dvs. hur specifika nanomaterial samverkar med andra kemikalier i miljön, både naturligt förekommande och sådana som producerats av människan.

EU-finansierade forskningsprojekt ska förbättra tillgängliga verktyg, testmetoder och -tekniker som hjälper till att övervaka och mäta nanomaterialen i miljön. Detta arbete kommer inte bara att ge forskare och lagstiftare mer tillförlitliga data för att bedöma nanomaterialens miljörisker, utan gör det också möjligt att säga när ytterligare riskhanteringsåtgärder kommer att behövas.

Två EU-finansierade forskningsprojekt – Managing Risks of Nanomaterials (MARINA) och Sustainable Nanotechnologies (SUN) – har gett lovande resultat vad gäller bedömningen av miljöexponering för nanomaterial och skapandet av realistiska miljöexponeringsscenarier. Tack vare projekten har också viktiga rekommendationer tagits fram om hur de tillgängliga testriktlinjerna för nanomaterial kan förbättras, vilket gjort det möjligt för myndigheterna att ta fram bättre testmetoder och skapa nya standardiserade metoder för miljöriskbedömning av nanomaterial.