Förordning

Flags in front of a conference center

I EU omfattas nanomaterial av samma stränga regelverk som garanterar en säker användning av alla kemikalier och blandningar, dvs. Reach- och CLP-reglerna. Det innebär att farliga egenskaper hos nanoformerna av ämnen måste bedömas och att deras säkra användning måste garanteras. Det finns också särskilda bestämmelser för nanomaterial i sektorspecifik lagstiftning som livsmedels-, biocid- och kosmetikalagstiftning.

För att definiera termen nanomaterial har Europeiska kommissionen lämnat en rekommendation baserad enbart på storleken av materialets beståndsdelar, utan hänsyn till fara eller risk. Denna definition omfattar naturliga, tillfälliga eller tillverkade material och stöder genomförandet av tillsynsbestämmelserna för denna materialgrupp. Inom vissa lagstiftningsområden är drivkraften för lagliga skyldigheter för nanomaterial emellertid att de kan ha olika egenskaper jämfört med större partiklar.

För att lagligt tillverkas i eller importeras till EU måste alla ämnen som omfattas av Reach registreras. Beroende på den volym som släpps ut på marknaden måste tillverkare och/eller importörer, som en del deras registrering, lämna in information om både effekter på människors hälsa och miljö samt farliga nanoformer – en uppskattning av exponering under hela livscykeln.

Samma skyldigheter gäller för nanomaterial. När ämnen har farliga egenskaper kräver klassificerings-, märknings- och förpackningsförordningen (CLP) att de anmäls till Echa och märks och förpackas så att ämnena kan användas på ett säkert sätt.

Företagen bör vara transparenta vid sin Reachregistrering och tydligt ange hur nanoformernas säkerhet har hanterats, inbegripet vilka åtgärder som behövs för att på ett adekvat sätt kontrollera den potentiella risken. Echa-vägledningsdokument ger ytterligare stöd till företag om hur man fastställer och rapporterar egenskaper hos sina nanoformer.

Förutom Reach och CLP finns det även sektorspecifik lagstiftning i EU för särskilda produktgrupper. Den omfattar t.ex. biocider, växtskyddsmedel, kosmetika, läkemedel, leksaker, livsmedel och elektroniska varor.

Lagstiftning om miljö, arbetstagare och konsumentskydd genomförs vanligen i EU genom direktiv. Om nanomaterial utgör en risk för miljön, arbetstagare eller konsumenter gäller de allmänna reglerna i lagstiftningen på samma sätt för nanomaterial som för andra former av ämnen. Exempel på direktiv är ramdirektivet om vatten, direktivet om skydd för arbetstagare mot riskerna i samband med exponering för cancerframkallande ämnen och mutagener i arbetet och direktivet om leksaksäkerhet. 

Categories Display