Livsmedel

Nanomaterial får allt större betydelse för livsmedelsbranschen. Forskning och utveckling pågår för att undersöka de potentiella fördelarna och riskerna med att använda nanomaterial för att förändra livsmedlens egenskaper, t.ex. deras smak eller struktur. Med tanke på den ökade användningen av nanomaterial i livsmedels- och foderkedjan är det viktigt att känna till nanomaterialens egenskaper och kännetecken och avgöra om de väcker några potentiella betänkligheter avseende hälsa eller miljö.

Inom EU ansvarar Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) för att riskbedöma användningen av nanomaterial i livsmedel och foder, liksom i material som är i kontakt med livsmedel. Bedömningen ska fastställa om det finns några risker som bör beaktas innan användningen kan godkännas. Den utförs av Efsas vetenskapliga paneler, som består av oberoende experter från hela Europa. I det efterföljande tillståndet, som beslutas av medlemsstaterna och Europeiska kommissionen, fastställs nanomaterialens användningsförhållanden och eventuella märkningskrav.

Det finns redan flera EU-förordningar som specifikt täcker användningen av nanomaterial inom livsmedelsbranschen.

 

Nya livsmedel

Enligt EU:s lagstiftning är ett nytt livsmedel ett livsmedel som inte konsumerats i betydande omfattning inom EU före den 15 maj 1997, när den första förordningen om nya livsmedel trädde i kraft. Nya livsmedel kan vara nyutvecklade innovativa livsmedel, livsmedel som producerats med ny teknik och nya produktionsprocesser, och livsmedel som traditionellt konsumeras eller har konsumerats utanför EU. Livsmedel som består av eller innehåller konstruerade nanomaterial anses också vara nya livsmedel. Förordningen om nya livsmedel har sin egen definition av ”konstruerade nanomaterial” som också används i förordningen om livsmedelsinformation till konsumenterna.

I förordningen om nya livsmedel fastställs de skyldigheter som gäller för konstruerade nanomaterial – nanomaterial som avsiktligt framställts för att få specifika egenskaper – inräknat krav för att släppa ut ett nytt livsmedel på EU-marknaden, såsom ett förhandsgodkännande av materialet från Europeiska kommissionen. Ett nytt livsmedel kommer bara att godkännas för användning i EU om det inte innebär någon risk för folkhälsan, inte medför några näringsmässiga nackdelar när det ersätter ett liknande livsmedel, och inte vilseleder konsumenten.

 

Nanomaterial som livsmedelstillsatser

Förordningen om livsmedelstillsatser innehåller en förteckning över godkända livsmedelstillsatser, livsmedelsenzymer och livsmedelsaromer. Om det finns förändringar i produktionsprocessen eller i utgångsmaterialen till en redan godkänd livsmedelstillsats, anses den vara en annan tillsats och behöver därför förnyad utvärdering. En betydande skillnad i utgångsmaterialen är till exempel en förändring av partikelstorleken, också genom användning av nanoteknik.

 

Märkning av livsmedel som innehåller konstruerade nanomaterial

Förordningen om livsmedelsinformation till konsumenterna fastställer reglerna för märkning av livsmedelsingredienser, med krav som gäller för konstruerade nanomaterial i livsmedel. Enligt förordningen måste alla ingredienser som utgör konstruerade nanomaterial tydligt anges i ingrediensförteckningen. Ordet nano ska stå inom parentes efter beteckningen på sådana ingredienser.

 

Nanomaterial i plastmaterial avsedda att komma i kontakt med livsmedel

Material avsedda att komma i kontakt med livsmedel används i stor utsträckning inom livsmedelsdistribution för transport och skydd av livsmedel – med dessa material förpackas t.ex. det bröd och den mjölk vi köper. Det finns flera förordningar som ska säkerställa att skadliga kemikalier inte avges i livsmedel, såsom den allmänna lagstiftningen om material som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, samt förordningen om plastmaterial som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel.

Förordningen om plastmaterial som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel är dels inriktad på potentialen för avgivning av kemikalier från material som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel, och dels på hur användning av skadliga kemikalier i sådana material kan undvikas. Den fastställer regler om sammansättningen av plastmaterial som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel och innehåller en unionsförteckning över ämnen som får användas i tillverkningen av plastmaterial som är avsedda att komma i kontakt med livsmedel. I förordningen specificeras även begränsningar av användningen av dessa ämnen liksom regler för att avgöra om material och produkter av plast uppfyller kraven.

Vad gäller material eller produkter i flera skikt får ämnen i nanoform endast ingå om nanoformen uttryckligen godkänts, också i det plastlager som inte är i direkt kontakt med livsmedlet och är skilt från detta genom en funktionell barriär.

 

Nanomaterial i aktiva och intelligenta material avsedda att komma i kontakt med livsmedel

Aktiva och intelligenta material avsedda att komma i kontakt med livsmedel förlänger de förpackade livsmedlens hållbarhet genom att bevara eller förbättra deras skick. Detta sker genom att de avger eller absorberar ämnen i eller från livsmedlet eller dess omgivning. Exempel på detta är livsmedelsförpackningar, bestick, tallrikar och skärbrädor.

Enligt EU:s förordning om aktiva och intelligenta material och produkter ska en unionsförteckning upprättas över ämnen som får användas i tillverkningen av aktiva och intelligenta material.