Nanomaterial produceras och används av många europeiska industrier, däribland vid tillverkning av kemikalier. Produktionen och användningen av dessa material regleras av både EU-lagstiftning och nationell lagstiftning. Arbetsgivare måste se till att arbetstagare har både kunskap och utrustning för att använda dessa material på ett säkert sätt.  

Eftersom nanoteknik används för att producera ett brett sortiment av produkter och lösningar, kan många arbetstagare utsättas för dem på sin arbetsplats. Nanomaterial produceras ofta i slutna system, men exponering kan uppstå under underhåll eller hantering av färdiga produkter.

Nanomaterial används också av "nedströmsindustrier" som t.ex. tillverkar bilar, kosmetika, elektronik, läkemedel, medicinteknisk utrustning och textilier. När nanomaterial används som pigment, exempelvis i en industriell spraytillämpning, kan exponering inte uteslutas. Därför kan sådan användning medföra en rekommendation om ventilation eller användning av personlig skyddsutrustning, t.ex. handskar. Detta kan emellertid inte vara tillräckligt för att garantera en säker användning och därför finns det också rättsliga krav som anger att arbetstagare måste ges lämplig utbildning för att kunna utföra sitt arbete på ett säkert sätt.

Att använda nanomaterial på arbetsplatsen betyder inte att det finns någon risk, eller att risken inte kan kontrolleras.

Risken är resultatet av faran x exponeringen. De farliga egenskaperna hos ett nanomaterial bestäms av dess kemiska sammansättning och fysikaliska egenskaper, såsom storlek, form och kristallstruktur och dess (eko)toxikologiska effekter.

För närvarande misstänker man att vissa typer av nanomaterial, såsom långa, styva fibrer som finns kvar i lungorna, eventuellt kan orsaka fibros och/eller inflammation. Däremot verkar frisk hud vara relativt resistent, även för partiklar av nanostorlek. Om nanomaterial kan vara beständiga i kroppen, ökar detta deras potential att orsaka skada.