Nanomaterial i miljön

Olika nanoformer av en kemikalie kan bete sig olika i miljön på grund av de nanospecifika egenskaper som finns i materialet. När det gäller nanomaterials miljömässiga öde och beteende utvecklas vetenskapen snabbt.

En väg framåt är att använda nanomaterialens fysikalisk-kemiska egenskaper som utgångspunkt, t.ex. vattenlösligheten. Dessa nyckelegenskaper kan användas för att bestämma om ytterligare mätningar eller om nanoformens miljömässiga öde kommer att vara mer eller mindre detsamma som det som redan har fastställts för kemikaliens icke-nanoform.

Till exempel, när en lättlöslig substans släpps ut i miljön, oberoende av nano- eller icke-nanoformen, är det miljöegenskaperna i lösningen som ska bedömas. Om nanomaterialet då visar sig vara lättlösligt för oorganiska ämnen, kan den befintliga informationen om dess bulk användas för att också bedöma nanoformen.

Kemikaliernas miljömässiga öde omfattar olika processer där de huvudsakliga är nedbrytning (kemisk, fysisk eller biologisk) och/eller omvandling i miljön. De standardmetoder som används för att bedöma nedbrytning av kemikalier är emellertid i allmänhet inte tillräckliga för nanomaterial. En ytterligare komplikation för nanomaterial är att ytbehandlingen eller beläggningen kan påverka nanomaterialets miljömässiga öde och beteende.

Förutom omvandlings- och nedbrytningsprocesserna måste eventuell bioackumulering av nanopartiklar i organismer utvärderas. OECD angav nyligen begränsningarna för de nuvarande testmetoderna.

Metoderna för att mäta och utvärdera nanopartiklarnas miljömässiga öde är under vidare utveckling. Det förväntas att förbättrade tekniker kommer att bli tillgängliga under de närmaste åren.