Vi utsätts ständigt för en lång rad kemikalier, däribland nanomaterial. Vi kommer i kontakt med dem genom luften, maten, kläderna vi har på oss och sport- och träningsutrustningen vi använder. På grund av deras utbredda användning i samhället och vår ökade exponering för dem är det viktigt att förstå vilka potentiellt skadliga effekter nanomaterial kan ha på vår hälsa.

Bedömning av den potentiella hälsofaran med ett nanomaterial görs genom toxikologiska studier med fokus på ett visst organ, såsom levern, njurarna eller blodet, och på hur nanomaterialet kommer in i kroppen, till exempel via maten, luften eller huden.

Exempel:

• Mutagenicitetsstudier undersöker en kemikalies förmåga att förändra det genetiska materialet i en cell.
• Studier av inhalationstoxicitet utvärderar effekten av luftburna nanomaterial när de tagit sig in i lungorna.
• Studier av reproduktionstoxicitet tittar på effekterna på fertiliteten och avkommans utveckling.
• Dermatologiska studier inriktar sig effekten av nanomaterial som tas upp genom huden.

Det är svårt att göra toxikologiska studier med nanomaterial. Deras storlek och yta gör att de kan ha dålig absorptionsförmåga eller löslighet, och deras egenskaper kan vara svårare att analysera än andra kemikaliers.

Ett av huvudsyftena med att identifiera en fara är att fastställa förhållandet mellan mängden av ett ämne och effektens svårighetsgrad (dos-effekt-sambandet). Med hjälp av toxikologiska studier går det att bestämma ett gränsvärde under vilket man kan anta att inga skadliga effekter uppstår. Över gränsvärdet behöver däremot den potentiella risken kontrolleras och hanteras genom att vår exponering för materialen minimeras.